Helt ärligt – Del 2.

 

6

 

Tack. Tack. Tack. Tack. Och ännu mera varma tack, för pepp och fina ord i förra inlägget. Det är inte varje dag jag visar mig in på bara skinnet, men ni gjorde det så enkelt och lätt för mig, så tack igen.

Jag känner att jag kan lika gärna fortsätta nu när jag plötsligt kom in i ett stim. (Jag som bara skulle ha inlägg utan text, ha-ha) Ja, jag skrev då in mig på Viktväktarna och laddade ner appen. Att gå och väga sig bland en massa andra och en speciell tid och dag, och nej, det passar inte mig. Jag vill rodda själv så det blev ett medlemskap bara via appen. Och jag vill bara poängtera att det här är MIN resa, det jag skriver har passat och funkat för MIG. För någon annan ser det kanske helt annorlunda ut.  Jag är ingen expert, varken inom träning eller kost och jag kommer att vara helt öppen och ärlig i den här resan, utan att på något sätt försköna verkligheten eller komma med pekpinnar.

Nå, i appen ska man då fylla i sin önskade målvikt. Och det var lite svårt för även om jag hade bestämt mig så viskade rösten att: –Bli nu inte för besviken, du kommer kanske ändå inte att klara det. Du har ju faktiskt inte satt upp ett enda riktigt mål i ditt liv, tänk på det. Men något var jag ju tvungen att skriva och jag ville inte att det skulle kännas för övermäktigt. Hellre då att ta det i etapper. Så jag tänkte att bara jag kan göra mig av med 6 kg till en början (ja tänk om) det skulle ju kännas helt fantastiskt.

Resan började. Med hunger. Jag har aldrig varit så hungrig i hela mitt liv som jag var de två första månaderna. Allas magsäckar krymper säkert till nålsögestorlek. Det gjorde inte min. Och de flesta jag läst om har basunerat ut att jag kunde då minsann äta ännu mer och kilona bara raaaasade av. Jo tjena…. Nu hör det ju till saken att det man får äta mycket av i Viktväktarna (som har 0 poäng), som nästan all frukt och grönsaker, det ligger ju inte så högt upp på min lista av det jag helst äter mig mätt på. Pasta med gräddiga såser i mängder som la sig som bomull i magen, det var vad jag ville ha. Och pizza. Och fralla med smör och ost. Punkt. Dessutom så står inte heller matlagning på listan över vad jag tycker är roligt så utmaningar det hade jag rätt många framför mig. Men nu var det ju det här jag hade bestämt mig för så det var bara att bita ihop och köra. Jag hade ju lovat mig själv. Och körde gjorde jag. STENHÅRT. Den första veckan tappade jag två kilo (säkert mest vätska) men det var värdefullt. För då såg jag ju snabbt resultat och kände mig mer pepp när det kändes tungt. Jag kommer att gå in mer på vad- och hur jag åt senare. Men mina frukostar bestod av en stor smoothie på lättyoghurt med bär och frukt. Och kaffe, massor av kaffe med skummad mjölk (för känslan av lyx, det kändes viktigt). Mjölken har jag aldrig brytt mig om att räkna, det har funkat bra för mig ändå. Lunchen var för enkelhetens skull mest rester från gårdagens middag. Till mellanmål 1-2 knäckebröd med ett tunt lager smör och skinka, ibland en frukt till. Middagen blev oftast kyckling med potatis/morotsmos. Eller kokt torsk och potatis och ärtor. När det krisade på kvällen poppade jag popcorn, eller åt Lakrisal, eller slängde ihop en liten fruktsallad. Fast i ärlighetens namn kommer jag knappt ihåg vad jag åt i början. Jag var SÅ fokuserad på att klara det, och SÅ trött, och ganska radiostyrd. Det låter kanske dramatiskt och helt avskräckande men så var det för mig, och jag tränade inte en enda gång på dessa två första månader. Jag orkade inte.

Men jul och nyår passerade och den 1:a januari hade jag gått ner 6 kg, det tog två månader. Och för första gången i mitt liv hade jag nått ett mål. Känslan var svindlande och själva vikten kändes plötsligt mindre viktig. Nu var det då dags för nästa mål (för det vågade jag ju nu stärkt av framgången), och det var att ta tag i träningen igen.

Fortsättning följer.

Fin kväll och tack för att du följer med mig på resan.

Kramar.

Början på min träningsresa, del 1

 

smoothie

 

Jaha, då var det premiär för en ny kategori här på bloggen, nämligen träning. Jag kan verkligen inte låta bli att le för det känns så konstigt. Skulle jag skriva ett inlägg om träning på bloggen? Ehhhh, nej, inte om du frågade mig för ett år sedan. Anledningen till att jag börjar skriva om min träningsresa, och inte viktresan, är att det var precis så det började. Med träningen.

När jag väl bestämt mig för att göra den där förändringen i livet så tänkte jag att det var bäst att börja med att förändra en sak så det inte skulle bli för mycket nytt på en gång. Första dagen på min semester sommaren -14 köpte jag mig ett gymkort. Jag hade då PW:at hyfsat regelbundet men fått så ont i knäna. Ont i knäna av lite för många kilon på min kropp. Och de där lite för många kilona hade sakta smugit sig på bl a på grund av min ofta ständiga följeslagare, ångesten. Inte bra. Inte bra alls. Men jag tänkte att om jag tar tag i träningen först, och gör det till en hyfsad vana så blir det enklare att förändra kosten sen.

 

IMG_5649 x

(Den ångestladdade före/efter bilden som säger mig så mycket mer än det jag ser. Publicerad på Instagram med skakiga svettiga fingrar, illamående och med ett pickande harhjärta. En bild som trots min oro över att visa den har blivit min mest uppskattade någonsin. Det skiljer 13 kg mellan bilderna).

 

Jag har aldrig tränat i hela mitt vuxna liv. Tränar är sån´t som andra gör, inte jag. Gå på ett gym där alla är fit och fräscha, och känna sig uttittad och allmänt malplacerad, nej no nope absolut inget för mig. Så tänkte jag. Men nu var det ju så att det var bara att masa mig dit, folk fick väl glo då om dom ville. Jag var ju där för MIN skull. Inte för någon annans. Så där började jag. På crosstrainern, 30 minuter, 3-5 dagar i veckan. Jag gjorde inga förändringar med kosten alls (åt som innan, dvs som en häst) och gick därför inte ner något heller. Nu var det ju inte det som var syftet. Syftet var att våga mig till gymet, finna en träningsform som inte gjorde ont i knäna och på sikt skaffa mig en ny vana dvs. träningen.

Så körde jag fram till slutet av oktober -14. Sakta började värken i knäna försvinna och att ta sig till gymet började kännas lättare. Nu var det dags för nästa steg och den sista oktober -14 skrev jag in mig på Viktväktarna.

Ja, kära ni. Det här känns förstås väldigt ovant och en smula lite för utlämnande för att vara i min smak (läs: snarare urjobbigt att lämna trygghetszonen). Del 2 kommer när jag hämtat igen mig. Den här typen av inlägg tar nämligen otroligt mycket kraft men jag hoppas att det kan vara lite pepp för någon.

Varm kram.

Lördagspepp

 

Anna-ternheim-920x492

bild via elle.se

 

Den här lördagen har jag sett framemot. I kväll väntar nämligen Anna Ternheim på Konserthuset. Jag har peppat med morgonspinning (huuuu det var tufft idag), nu Anna på Spotify i bakgrunden, och ny outfit (hinner ändå säkert ändra mig hundra gånger innan det är dags…!). Det är bara jag och mannen och det händer i ärlighetens namn inte så ofta. Så lördagspepp, absolut.

Kramar.

En hörna

 

 

IMG_1519 x

 

IMG_1520 x

 

Eftermiddagssol i ett hörn i vardagsrummet. Helst hade jag suttit där precis nu med en kopp thé, men jobbet kallar till kvällsmöte. Och nu när jag har er här på “tråden” vill jag passa på att säga tack för besök och fina ord. Jag känner mig så välkommen tillbaka.

Men vad ska jag blogga om känner jag också? (Ringrostig är bara förnamnet nu när jag varit borta från bloggen så länge :/ ) Det har ju iofs alltid handlat om lite av varje, men det kanske finns mer, som jag inte tänkt på. Jag vet ju att ni är många som vill veta mer om min vikt/träningsresa, men alla tips mottages varmt och tacksamt!

Fin torsdagskväll.

Kram.

Dagens

 

 

4

 

7 x

 

8

 

1

 

9

 

Ledig onsdag och en sväng med kameran på Magasinet och Butiken. På klänningsjakt till lördag, som blev en blus istället, och vips ett inlägg.

Kramar.